Besvikelse.


Jag borde ta och skriva lite om Sthlm trippen med Emelie men jag orkar inte det just nu. Jag orkar typ med ingenting just nu förutom att festa tydligen. Jag måste ta tag i så mycket saker i mitt liv så det är utmattande att bara tänka på det. Största prioritet är väll körkortet som jag har hållit på med i typ forever till och från men jag måste väll egentligen ta tag i mig själv först för att klara av resten. Shit vad jag har brytits ner alltså, det är lite sjukt hur fort det har gått. Så mycket på så kort tid. Jag har så dåligt självkänsla ibland, tror inte på mig själv, orkar inte ta tag i saker, är lat osv osv. Jag försöker jobba med det men det går så segt, jag vill inget mer än att bli en stark människa, som inte bryter ihop av minsta lilla, som inte låter sig påverkas av idioter, som skiter i andras åsikter om vissa ting som är negativt för mig osv osv osv.

Men idag tack och lov så vågade jag berätta en liten del av sanningen för min far, något jag har gått runt och tänkt på i flera månader att jag måste reda ut och jag har lurat honom men idag poff så kom sanningen ut, fick prata ut lite. Jag kände besvikelsen i hans röst men jag ser hopp ändå, detta kommer bara att bli bra även om det känns tungt just nu och jag hoppas att jag från och med idag kan nå mina mål bättre och kan bli en starkare människa.

Att ha "förlorat" sina närmaste har och tar fortfarande väldigt hårt på mig. Vaknade imorse av att tårarna forsade ner för kinderna när jag tänkte hur allt blivit, hur sviken jag känner mig, hur jag har blivit så lämnad utan någon som helst vettig anledning, det är så orättvist, och som den svaga personen jag är, som den väldigt ostabila känslomänniska som jag är tar jag det väldigt hårt och försöker bearbeta det, det har tagit på mig såpass hårt psykiskt att jag vill ge upp varjedag. Jag har fått ännu mera mindre ork, vågar inte lita på folk och är rädd för att bli sårad, nog för att jag var dessa grejer förr ändå men de har förstärkts ännu mera så det är läskigt. Sen blir jag så förvånad ibland hur människor kan vara så själviska, något jag aldrig skulle kunna bli men visst alla är lite själviska då och då t.o.m jag men så själviska att man inte bryr sig ett dugg om en vän är så sorgligt.

Usch det gör så fruktansvärt ont i mig att tänka alla dessa tankar och usch vilken deppig blogg jag har egentligen men detta är min verklighet just nu tyvärr som jag försöker ta mig igenom varje dag med nöd och näppe.

P.S håll hårt i era vänner för de rinner tydligen som sand mellan fingrarna när du minst anar det. D.S


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback