bengibong

Jag vet inte vad det är med mig egentligen. Pappa gav mig en liten "uppväckare" idag som jag själv brukar få lite då och då men som ändå rinner ut i sanden förr eller senare iallafall eller oftast dagen efter. Jag måste ta tag i mitt liv. Jag vet inte ens vad jag vill göra, vad jag vill bli, vad jag vill plugga eller inte konkret iallafall. Jag vill ha en såndär "ja det här är sååå jag" eller "ja det här är vad jag ska hålla på med, "det här är min grej" typ, inte på riktigt iallafall, inget jag känt att jag velat satsa på fullt ut och jag måste försöka hitta mig själv på nåt vis. Jag måste även bli starkare som person för att kunna ta tag i saker mer, vara mer passionerad, våga mer, ta för mig mer, sluta vara så blyg och tillbakadragen, sluta lata och bara ja jag vet inte. Men mitt psyke är nästan nere på noll av någon anledning, jag är för känslomässigt ostabil, jag är för rädd, jag tror inte på mig själv, därför måste jag lösa de grejerna först, fixa till mitt psyke först så att jag kan bli stark som person för just nu är jag verkligen inte det.

Jag måste ta tag i det där med att snacka med någon, tex en kurator så jag får prata av mig och kanske komma fram till vad som är problemet så att jag kan fixa det och gå vidare med mitt liv, jag måste lyfta på arslet och söka den hjälpen annars kommer jag stå på ruta ett hela tiden. Jag måste. Hur jobbigt det än är, hur blyg och rädd jag än är, hur löjligt jag tycker det än är så måste jag för jag kan inte ha det såhär längre. Jag har sagt det kanske hundra gånger nu att jag måste göra det men jag gör det bara aldrig, men jag måste!

Pappa; Deniz vi bryr oss om dig, du måste bli en stark person. Du måste engagera dig i saker, inte bara sitta inne på ditt rum hela tiden, sova bort dagarna osv. Lova mig att när du går upp imorgon så tänker du att det här är en ny dag, idag är jag en ny Deniz, idag är en ny start.


Jag har verkligen ett patetiskt liv känner jag. Jag har säkert tänkt sådär hundra gånger, att imorgon sa jag ändra på allt det där dåliga, ta tag i saker osv men det är lika bortblåst dagen efter, det är för att jag är så svag, så rädd och lat. Jag skjuter upp på saker hela tiden och då menar jag hela tiden. Men jag ska försöka lova mig själv att försöka ta tag i det, imorgon ska bli en ny dag i mitt liv, jag kan ju ändå försöka för gör jag inte det ja då kan jag lika gärna gräva ner mig i ett stort svart hål för evigt. Jag försöker peppa mig själv genom att skriva av mig detta, inte för att ni ska tycka synd om mig eller tycka att jag är löjlig, patetisk eller whatever. Ni tänker säkert äh vafan ryck upp dig, ta tag i ditt liv men det är inte så enkelt tyvärr. Men jag ska försöka med det första steget, steget till att "söka hjälp".

Lycka till.