bengibong

Jag fattar inte riktigt varför jag ska bli så känslomässig varenda jävla gång jag lyssnar på turkisk kärleks musik av olika sorter, vare sig det handlar om hur mycket man älskar någon, saknar någon eller hur mycket någon sårat en och så vidare, listan kan göras lång. För varenda gång påminns jag av mitt turkiska ex, jag börjar typ böla varenda gång jag känner att en låt berör och berättar våran historia på något sätt och att det just är turkiska låtar mest, det är riktigt jobbigt. Såhär var jag absolut inte för kanske fem år sen, iofs var jag då tillsammans med honom men ändå. Ända sen det tog slut mellan oss har jag blivit så jävla känslomässigt ostabil. Jag bölar nästan för varenda liten grej och annat. Jag har hela tiden funderat och funderat varför jag har blivit som jag har blivit för det stör mig riktigt jäkla mycket att jag blivit såpass känslig för allt, jag är så trött på det. Först trodde jag att det var på grund av mina föräldrar och att de kan ha sina bråk ibland, visst har nog det en liten del i det också men det måste nog vara på grund utav mitt ex och hur allt blev. Jag var så jävla kär, seriöst jag kan inte berätta med ord hur mycket jag älskade honom, han var min första kärlek och det sumpades. Det var dels mitt fel men också hans. Hade han kunnat förändrats så hade det nog kanske inte tagit slut. Synd nog.

Att han sen gifte sig helt plötsligt och fick ett barn gjorde det hela inte mycket bättre, jag blev ju ännu mera svag utan att riktigt inse det. Det förstörde mig lite. Jag som alla andra har mina perioder och dagar. Ibland tänker jag inte alls på honom men såfort jag påminns på något sätt eller annat så kommer det upp. Jag kan och kan inte säga att jag gått vidare, det känns som det men ändå inte när jag mår så dåligt så fort jag tänker på oss och att det kanske hade kunnat skötas på ett bättre sätt. Då hade vi kanske fortfarande varit tillsammans och han hade inte varit gift eller haft en son. Jag skulle ju föda hans barn, jag skulle ju bli hans fru i framtiden, det var ju det jag drömde om, det var ju det vi drömde om, det skulle ju vara han och jag för evigt. Vi var så perfekta för varandra men samtidigt inte. Så jävla mycket hinder vi hade mot oss hela tiden, motgångar men vi sket i dem men tillslut lyckades dessa komma ikapp oss. Jag har nog även blivit såhär på grund utav att vi inte snackat på två, tre år, att han tar avstånd. Jag tror det hade hjälpt lite om vi fortfarande kunnat prata. Det som nästan gör mest ont är att vi alltid kommer att ha varandra i livet på ett och annat sätt. Vi har gemensamma vänner och annat som kommer hålla ihop oss på ett eller annat sätt och det gör det också svårare att gå vidare. Är liksom detta mitt straff? Jag undrar om han lider lika mycket som jag gör ibland, jag tror det. Hela situationen är helt fucked up.


Jag älskar dig, jag älskar dig mer än själva livet. Skulle jag komma till jorden en gång till så skulle jag bli förälskad i dig ännu en gång, jag vill uppleva det igen, jag vill uppleva en utav de bästa åren av mitt unga liv igen. Jag vill kunna längta efter dig igen tills vi ses igen, jag vill bli varm i hela kroppen igen när jag tänker att jag snart kommer få vara i din närhet igen. Det var du som gjorde mig hel, det var du som gav mig hopp, gav mig styrka, lärde mig att stå emot alla andras negativitet, det var du och jag mot alla andra, du och jag mot alla odds. Men nu är jag svag, sårbar, tunn, förkrossad, ledsen, det gör ont i hela mig. Jag kommer aldrig kunna glömma dig. det kommer göra ont i mig varenda gång jag hör ditt namn, din röst, ser dig, ser dina syskon, föräldrar, de platser, nästan allt. Detta är mitt straff, mitt livslånga straff som jag kommer få ta med mig ner i sista vilan. Jag älskar dig fortfarande och jag hoppas du vet det. Jag kommer nog aldrig kunna älska någon annan lika mycket som dig, så känns det iallafall, ingen kommer ju att vara som du, alla individer är ju speciella på sitt sätt, men du, fan vad jag hatar dig. Stampa på mitt hjärta mer tack.


Jag vet klaga, klaga, whatever. Jag skriver bara vad jag känner. Movee on Deniz säger alla, tro mig jag försöker men det är inte så jävla lätt! Jag ältar, jag bara är så. Ni kan inte förstå mig om ni inte varit med om det. Ibland överväger jag att faktiskt besöka en psykolog jag bara kan öppna mig upp för men jag har en svaghet. Det skulle kännas så jävla konstigt att göra det mot en okänd människa, jag tycker det känns så löjligt. Jag är rädd och vågar inte gå till en sån person. Det känns som om jag har gett upp om jag gör det, jag vill kunna klara mig själv och fixa det själv men ibland känns det som om det skulle behövas, att någon lyssnade utan att döma och kanske satte en jävla diagnos på mig om det är problemet. Det skulle kännas skönt men ändå inte. Jag kanske får gå på mediciner, ångest dämpade preparat, det skrämmer mig. Vi får se om jag vågar ta tag  mig själv och bara söka upp den hjälpen. Vi får se.




Supersnygg brud, bra musik! Sophia Somajo <3