bengibong

Jag minns inte min första kärlek, ni vet typ i de unga åren. Det jag minns som min mamma har berättat att jag en gång kommit hem från förskola/skola när jag var mellan sex, sju år kanske och sagt mamma mamma jag är kär i en pojke. Aja men min första riktiga kärlek var i ungefär 12-13 års ålder. Fast jag blev nog inte riktigt kär förns typ 14 år. Denna kille träffade jag i Istanbul och vars familj stod väldigt nära våran, vi var som släkt kan man säga. Jag fick mina känslor besvarade senare dock, kanske när jag var 15 och vi var tillsammans tills jag var 18-19 maybe. Jag var så äckligt kär. Vet inte om jag någonsin kommer att vara sådär löjligt kär igen.

Det var riktigt jobbigt att älska och vara tillsammans med någon som bodde flera hundra kilometer från en, jag grät nog varjedag. Uh det gör så ont i hjärtat när jag tänker tillbaka hur jobbigt det var och inte kunna se han när jag ville. Vi hade det bra men han var väldigt svartsjuk på mig och det blev alldeles för jobbigt när han satte för mycket press på mig och han gjorde slut över msn bara sådär abrupt och efter det mådde jag så dåligt så ja jag vet inte vad. Försökte med det mesta men han ignorerade mig. Jag gick såklart och älta allt detta och ville få ett riktigt avslut eftersom allt gick så fort. Fick höra för ett-två år sen att han gift sig och fått en son. Hela mitt liv rasade. Ni kan inte ens tänka er. Sen bara för ungefär ett halvår sen flytta han hit till Sverige för att jobba och han ville till min överasskning träffas. Vi träffades ett par gånger och pratade och jag fick säga allt jag velat säga men aldrig fick sagt och det kändes så jävla bra. Jag kommer alltid älska honom på ett eller annat sätt no matter what.

Nu kunde jag gå vidare. Han var dock fortfarande kär i mig men jag kände inte likadant som förr. Han bor nu med sin fru och son 25 min ifrån mig. Det känns jobbigt att tänka på det ibland men livet går vidare.