Cold heart
Jag åkte till Istanbul med rädsla i magen, förvirring i skallen och en förväntan. Jag var skitskraj men ändå lite förväntansfull. Jag åkte dit i ovisshet om att vi kanske skulle ses nångång under tre veckor eller inte. Jag tänkte på det nästan varjedag att du kanske skulle dyka upp runt hörnet eller tvärs över gatan när jag var ute. De två gångerna jag gick förbi inte alls långt ifrån ditt hus, ditt område, vårat gamla område, var jag både rädd och nyfiken på att jag kanske helt oväntat skulle få se dig. Vad skulle du göra? Vad skulle jag göra? Skulle du hälsa om du såg mig? Skulle jag hälsa? Skulle vi titta varandra i ögonen och sen titta ner och gå förbi varandra utan att säga något? Skulle jag få panik? Skulle du få panik? Skulle jag eller du gömma oss? Gå ned för en annan gata eller runda hörnet? Det var miljontals frågor som gick runt i mitt huvud när jag tänkte på vad som skulle ske om det hände. Skulle jag vara modig och gå hem till dig, träffa din fru, ditt barn och kanske även dig? Skulle jag våga det? Skulle du välkomna mig när jag kom in eller ge mig hatiska blickar för att jag kommit? Skulle jag låtsas om ingenting och vara glad eller skulle jag bristit i gråt? Jag vet inte. Jag lyckades aldrig iallafall.
Det närmaste jag kom dig under dessa långa, alldeles för långa tre veckor var två väggar emellan. Du visste att jag var där jag var och jag visste att du var där du var. Jag stod vid dörren och kikade ut i mån om att jag kanske skulle få se dig litegrann om du kom ut för att gå iväg, jag väntade, gömde mig lite men du kom aldrig. Du vågade inte gå ut, du satt där inne för du var för skraj, för feg för att du visste att jag var där. Du undvek en svår situation, jag klandrar dig inte mycket men jag var arg för att du aldrig kom ut ändå, mest för min egen skull. Jag såg aldrig en skymt av dig men jag fick iallafall höra din röst en gång under din balkong. Det var inte med meningen att jag skulle stå där och att du skulle stå ovanför, jag var där med din bror för att han fick lov att gå hem en snabbis och du råkade bara vara där uppe och jag där nere för att jag inte ville råka på dig men ändå hoppades lite. Du lät precis som förr.
Du undvek mig, du var för feg för att träffa mig. Du ville nog inte bli påmind av allt vi gått igenom, hur mycket vi älskat varandra genom att träffa mig för att du skulle bli för sårad, för ledsen. Jag förstår lite men ändå inte. Din fru vill inte träffa mig, hon vill inte att du ska träffa mig för att hon är rädd för att du ska falla tillbaka till mig eller bli ledsen och påmind om förr. Jag förstår lite men ändå inte. Det är det förgångna nu, du har din lilla familj, du har gått vidare, likaså jag, kunde du inte bara vara en man, stå för det du gjort och bara sluta tramsa som om du vore 10 och bara träffa mig? Det skulle säkert göra ont men lika bra att ta det nu än nästa år, ska det vara likadant då? Om några år till?
Din jävla idiot! Jag hatar dig! Du sårar mig så jävla hårt med ditt beteende, med att du finns där nära men ändå så långt borta. Jag hatar dig för att du undviker mig, beter dig som en unge och inte står upp och är en man. Du är så jävla feg, så svag, så löjlig så jag vill slå dig. Jag hatar att du får mig att hata dig. Jag hatar att jag fortfarande ibland saknar dig, våra minnen och allt annat. Jag hatar att du fortfarande kan få mig att gråta, att deppa för att det inte blev som jag ville, som vi ville. Jag hatar att du alltid kommer att finnas där, att jag aldrig kommer bli av med dig. Jag hatar att våra familjer nästan är som släkt och vi kanske kommer stöta på varandra varje gång jag kommer ner. Jag hatar att du gjorde det du gjorde, jag hatar att du satte en kniv i mitt hjärta, att du lyckades få mitt hjärta i tusen bitar som jag ännu inte riktigt har plockat alla bitar från golvet än, jag hatar att du fått mig att tvivla på kärleken, att jag har svårt för att bli kär, jag hatar att du har en fru och ett barn och jag hatar att jag sårade dig så mycket och att jag känner mig skyldig till allt som skett med det du gjort det senaste året. Jag hatar att du ändå alltid kommer att finnas i mitt hjärta och jag hatar att du var min stora kärlek sen jag var 12, jag hatar att jag kan säga att jag alltid kommer att älska dig lite ändå.
Kommentarer
Trackback