bengibong

Fan också. Nu spökar återigen mina gamla tankar, saknader och minnen från det "förflutna". Jag borde nästan inte alls lyssna på gamla turkiska favorit låtar, de väcker bara gamla känslor, tankar och minnen, men jag kan inte låta bli, de finns där och jag älskar de låtarna. Det som suger är att de kopplas ihop med det som var förr, mitt gamla liv. Jag vill helst inte tänka på dem för då blir jag bara otroligt ledsen och deprimerad igen. Men jag är fortfarande väldigt glad att jag har dessa minnen ändå, de var en del av mitt liv under en lång tid och jag ångrar inte en sekund av det jag varit med om, speciellt de positiva, jag skulle göra om dem om och om igen, tusen gånger om utan att blicka tillbaka till nuet. Samtidigt som jag tänker att jag måste lämna det där bakom mig helt och hållet, låt det inte bryta ner dig, gå vidare, gå vidare på riktigt! Låt inte ens en låt göra dig deppig, men det är svårt.

Allt som då ekar i mitt huvud är tänk om.., tänk om jag gjort såhär istället..., det kanske hade blivit bättre.., det kanske fortfarande hade varit vi två..

Fan vad jag älskade dig, du var mitt allt, mitt blod, mitt hjärta, hela min kropp. Det är du och hela situtaionen som nog är problemet till mina problem idag. Du är problemet till att jag blivit så överkänslig och gråter över det minsta lilla som finns att gråta över, jag kan inte äns hålla en vettig konversation med mina föräldrar utran att brista ut i gråt utan att jag vet varför, för det bara kommer. Du är anledningen till att jag fortfarande inte kan släppa vissa saker, som har satt sig på en svans bakom mig och förföljer mig dag ut och dag in. Du är anledningen, anldeningen till allt. Jag vet inte hur jag ska ta itu med detta för att slippa allt, det enda rätta svaret till det är att få prata med dig men det kommer typ aldrig att ske pga av dig, samtidigt som jag borde låta bli eftersom det kanske kan bli värre och öppna upp nya saker. Men jag vill, jag måste, jag måste försöka, jag får ingen ro annars, förstår du inte det??? Jag bara måste, för min egen skull.


Jag älskar dig fortafarande och kommer alltid att göra det tills den dagen då jag kommer dö även om någon annan kommer ta din plats, för någon annan har ju redan tagit min plats. FATTAR du hur ont det gör i mig varenda gång jag tänker på henne, eller mest varenda gång jag tänker på honom, din son! Det gör fruktansvärt ont, det går inte att beskriva och jag vet varför du hade så bråttom, jag vet kära du men jag vet också att du fortfarande innerst inne inte har glömt heller. En annan sak som gör jävligt ont är att du aldrig riktigt kommer komma ur mitt liv, du kommer alltid finnas där pga våra familjers band, det går inte att undvika och det gör det bara hela ännu svårare för mig att kapa banden helt och hållet. Fattar du det, du måste ge dig, du måste låta mig prata med dig, jag kan inte ha det såhär men ändå så vågar jag inte ta chansen, jag är så jävla feg! Jag hatar mig själv.

I sommar ska jag försöka, jag måste försöka. Jag kommer säkert banga igen som vanligt men jag måste, jag kan bara inte ha det såhär, jag vill ha ro i sinnet. Jag vill gå vidare, jag vill inte vara psykiskt ostabil längre, jag orkar inte längre.

Jag vet att du inte läser detta eller någon som känner dig, det är mest för min skull. Ett sätt att bara välla ut mina känslor även fast det är offentligt, nu vet ni hur kasst jag egentligen mår över en typ "skit" grej eller vad det är ni vill kalla det. Jag måste ta tag i mina problem, jag kan inte ha det såhär. Men att ta steget till att göra det är det som är svårt, jag är feg, så enkelt är det.




En utav alla bilder på min näthinna.