bengibong

De orden gjorde typ min morgon. Idag var jag ju somsagt hos kuratorn för andra gången och jag har ju hela tiden haft något som hindrat mig från att gå och prata med någon om mina bekymmer, mina problem. Jag har hela tiden tänkt äh det är nog inget för mig eller nej jag kan säkert lösa det själv, det finns människor där ute som har värre problem än mig som behöver hjälp. Varför ska jag komma med mina kanske obetydliga och ta deras tid, kan nog lösa det själv eller så går det över och jag har också haft rädsla över att känna mig såpass "sårbar" om jag väl öppnar mig för en okänd men ack så fel jag hade. Detta är nog bland de bästa beslut jag har tagit, att ta steget och gå och prata med någon för det känns faktiskt lite lättare nu. Rädd för att kuratorn ska ge upp efter några samtal och säga att jag inte alls behöver hjälp och berätta för mig att jag förstorar upp saker eller att det inte är så farligt egentligen men som tur är så kommer det nog aldrig att ske.

Så jag hade fel. När hon sa att jag faktiskt behöver hjälp och att jag inte alls ska känna så, så kändes det så mycket bättre att jag hade tänkt så fel från början. Jag behöver visst hjälp som alla andra som också mår dåligt, jag mår heller inte bra och jag behöver den bästa hjälp jag kan få. Så nu har jag tre möten till bokade och jag hoppas detta kommer hjälpa mig att må bättre senare för annars vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag håller tummarna.